Slutreplik

I Isakssons inlägg 17/1 i JP, efter mitt öppna brev till honom, efter hans uttalande från landstingsfullmäktige om att ”klä av läkarna deras makt” i sjukvården, läser jag med viss förvåning och till min glädje att han tycker att ”diskussion i termer om strid om makten är olyckligt”. Än mer glädjande är hans frågor kring hur vi kan förändra arbetslivet så att människor orkar och har lust att arbeta längre. Jag hoppas innerligt att hans funderingar inte stannar vid ett replikskifte i denna tidning utan fastmer omsätts i konkreta handlingar!

Den fortsatta läsningen av Isakssons inlägg, ger, efter argumentationsanalys, desto mer anledning till oro. Isaksson bekräftar nämligen indirekt, men otvetydigt, mina (och många kollegers och för den delen arbetskamrater från olika yrkeskategoriers) farhågor, om en planerad fortsatt pragmatisk ”anpassning” (nedrustning) av svensk sjukvård, där landets medborgare skall tvingas acceptera, ett från medicinsk synpunkt, mindre kvalificerat omhändertagande. Jag citerar ; ”Jag är övertygad om att synen på yrkesroller och ansvarsområden måste förändras i grunden. I samhället pågår en genomgripande förändring av värderingar”, ”Man måste erkänna att kompetensen förändras under yrkeslivet att legitimation och yrkestitel inte är allt”. Vid en ytlig betraktelse kan dylika uttalande te sig föga kontroversiella. Det är när man begrundar vad som egentligen sägs som oron infinner sig.

Den formella kompetensen mätt i betyg , genomgångna, ja t.o.m. legitimationsgrundande utbildningar kommer och skall enlig Isaksson nedvärderas i framtiden jämfört med erfarenhet mätt i antal tjänsteår och oberoende av yrkestillhörighet ! (Tankarna går osökt till den socialdemokratiska skolpolitiken under Wärnerssons (van)styre. Denna mening ströks i Dagens Medicin)

Isaksson undrar om det är ”rätt strid” att ifrågasätta distriktsköterskors förskrivningsrätt av läkemedel? För alla patienters skull är svaret är ett rungande ja! Läkarna är den enda grupp som har utbildning och kunskap för diagnostik. ”Enbart” mångårig erfarenhet som distriktssköterska ger inte tillräcklig kunskap för diagnostik. Att adekvat kunskap och utbildning ligger till grund för vårt yrkesutövande oavsett yrkeskategori, borde inte uppröra någon, allra minst vår landstingsordförande!

Fallbeskrivning: För några år sedan, när jag tjänstgjorde i annat landsting, blev jag tillfrågad av en arbetskamrat (sjuksköterska) om jag ville undersöka hans fot.
Saken var den att han hade gått till en distriktsköterska under ett års tid och fått behandling för ”fotsvamp” under fotsulan med svampmedel, men symtomen hade bara förvärrats över tid och nu hade han så ont att han hade svårt att gå. Ett snabbt ögonkast på fotsulan gav omedelbar och korrekt diagnos. PPP eller på fackspråk, plantar pustulär psoriasis. Efter kontakt med hudklinik och adekvat behandling följde snabbt tillfrisknande. För ett öga utan adekvat kunskap kan det likna en svampinfektion. Tack och lov var detta inte fråga om en livsfarlig sjukdom så den ”doctors delay” på ett år som drabbade min kamrat ledde ”bara” till onödigt utdraget lidande. Trots att jag ”bara” var psykiater, hade jag, som grundutbildad läkare, adekvat kunskap i diagnostik i hudsjukdomar. Varför hade han inte sökt läkare direkt? Jo det var en erfaren distriktssköterska som han kände personligen och visste var duktig och kompetent och dessutom hade han själv tyckt att det var en bagatell . Hans egen ”diagnos” stämde väl med distriktsköterskans!

Jag vågar påstå, att för det stora flertalet, vissa fackliga företrädare tydligtvis undantagna (se inlägg 7/1 JP) verksamma i sjukvården, oberoende av yrkeskategori, är det en självklarhet att vi arbetar i en kunskapsorganisation. Tjänstetillsättningar sker först och främst efter formella och därefter reella meriter och kompetenser. Patienterna ska kunna känna tillit till den medicinska behandlingen och vården. Detta är, menar jag, ett oavvisligt krav. Jag delar helt, Mie Lundqvists, läkarföreningens ordförandes, uppfattning i JP 18/1 att ” Alla yrkeskategorier utför kvalificerade uppgifter som behövs i vården”. Vi behövs alla och alla behöver samarbeta för att vården skall fungera. En ömsesidig respekt för våra olika kompetenser, är ett nödvändigt ”smörjmedel” för att ” kuggarna” i ”sjukvårdsmaskineriet” ska fortsätta att snurra. Fackliga företrädare som ”kastar grus” i maskineriet med distansmarkerande ”maktspråk” bör fråga sig vem de representerar, frånsett sig själva?

Det är också med stor tillfredsställelse jag ser hur patienter blir alltmera pålästa och kunniga över tid, det gör vårt arbete i sjukvården på många sätt lättare, samtidigt som det förhoppningsvis gör det svårare för Isaksson och andra ”makthavare”, att undergräva den kunskapsbas som vetenskapen och den beprövade erfarenheten utgör och skall utgöra i en modern sjukvård av idag.

Ulf Brettstam
Bitr.Chefsöverläkare psyk.klin. Eksjö Fackligt och politiskt obunden

Efter tystnade debatten. Några ytterligare publicerade kommentarer har inte jag sett från Isaksson. Ledarkommentarer i Läkartidningen och Dagens Medicin i sakfrågorna ramade in debatten. Kommentarerna från kolleger och från de flesta yrkeskategorier inom sjukvården har varit många och samstämmiga – alla upprörs över den politiska, grovt okänsliga och diktatoriska toppstyrning – landets främste portalfigur på området – Lars Isaksson ständigt försöker genomdriva.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s