Vettiga politiker ska man stödja!

 

Tack till Toll och Wirfelt!

Jag stod just i begrepp att rota mig på Höglandet, men de senaste dagarnas klargörandee från er två gör att jag tvingas tänka om. Någon risk för att nästa landstingsval skulle medföra maktskifte eller policyändring, föreligger knappast med nuvarande persongalleri vid ”köttgrytorna”.

Jag lämnade ”getto” – förhållandena i Skånesjukvården för at bli en del av det mindre sjukhusets personkännande lag med hoppet om att få arbeta mer med en helhetssyn på människan i sjukvårdens viktigaste möte- detta mellan patienten och dennes läkare. Valet stod mellan två överläkartjänster, en i Växjö och en i Eksjö. Det blev Eksjö som accepterade mina lönekrav. Hitills har mina förväntningar uppfyllts och jag trivs verkligen med mitt arbete och jag känner att patienterna och medarbetare trivs med mig. På kliniken där jag arbetar behövs däremot fler specialister, ja läkare överhuvudtaget. Vi har annonserat efter båda sorter utan konkret resultat. Tack vare att chefsöverläkaren går i första jourledet, kan vi i alla fall upprätthålla jourverksamheten. Stora svårigheter blir det till semestertider.Med nuvarande läkarbemanning, klarar vi inte att upprätthålla jourlinjen utan att bryta mot arbetstidlagen eller söka andra lösningar som gemensam jourlinje med annat sjukhus.

När nyheten om ett gemensamt principdokument om att på tre år bryta den mångåriga traditionen att vara bland de löneledande landstingen i landets bottenliga, minskade en del av den stora oro jag fortfarande har kring rekryteringsproblemet av framför allt specialistkompetenta läkare. Jag tror dock att det behövs väldigt mycket mer för att rasera det välförtjänt grundmurat dåliga anseende Jönköpings läns landsting har i den svenska läkarkåren. Som tidigare ordförande i Sveriges Yngre Läkarförening, Mellersta Skåne, har jag deltagit i en del nationella fackliga representantskapsmöten, så jag vet vad jag talar om.

De stora pensionsavgångarna av 40-talisterna går snabbare än förväntat då många verkar ta ut förtida pension. Detta tillsammans med de besparingar landstingen gjort de senaste åren på utbildningstjänster för läkare och att det idag står 1500 läkare i kö för norsk legitimation är ingen svartmålning, det är kalla fakta. Då jag har svårt att tro att ni som landstingspolitiker kan vara så flagrant okunniga som ni gör er, kan enda förklaringen till era uttalanden om och ställningstagande i frågorna om arbetsmiljö och lön, vara att ni gör som strutsen- sticker huvudet i sanden, nu senast för distriktsläkarna i Nässjö. Än mer oroväckande är att ni också verkar försöka tysta rösterna i media.

Jag tror att jag talar för majoriteten av mina kolleger inom olika discipliner när jag säger att ingen kommer att protestera om ni föreslår rejäla lönelyft för kollegerna i Nässjö. Jag tror mig också veta att ni förstår att detta inte räcker. Ni har ju flera gånger förklarat för oss att rekrytering är mer komplicerat än att bara betala anständiga löner. Det finns till exempel utbildningsläkare i länet som trots upprepade försök ännu ej fått förhandla om någon lön och alltså i praktiken inte har något underskrivet anställningskontrakt. Detta är inte en policy som befrämjar rekrytering eller en god relation till arbetstagaren.

Landstingets ordförande, Lars Isaksson, har med reservation för eventuella felciteringar i olika sammanhang klart och tydligt sagt att ”ni” måste börja betala anständiga löner i sjukvården och att det inte är brist på pengar. För min egen del har jag efter era uttalanden , lagt mina planer på en fortsatt och långvarig relation till detta landsting som arbetsgivare på is. Om jag nu inte säger upp mig med omedelbar verkan betyder det inte att jag inte menar allvar, utan att jag tar hänsyn till mina patienter och deras förtroende för mig.

Slutligen vill jag nämna att de privata vårdbolagen och arbetsförmedlingarna har haft en exempellös utveckling bara de senaste månaderna, att de betalar mycket bättre löner samt kan man själv bestämma över sina arbetstider. Om landstingen ska överleva framtiden krävs radikala insatser på kort men framförallt lång sikt- lönemässigt – arbetsmiljömässigt. Jag tror att det lönar sig såväl ekonomiskt som kvalitetsmässigt att prioritera tiden för själva mötet mellan vårdgivare och vårdtagare och i dagsläget måste reurser tillföras men på sikt måste det till en annan grundläggande finansiering än skattsedeln.(990220)

Ulf Brettstam, överläkare Eksjö.

Entré Ingvar Jarfjord , en av Lars Isaksson ”ryggkliare”. Till Jarfjords försvar måste det sägas att han åtminstone ger ett anständigt sken av verkligt engagemang och vad gäller polityr befinner han sig på höjder som Isaksson inte ens drömmer om – såvitt det inte är mardrömmar förstås

Landstinget hävdar sig bra i konkurrensen

”Gräset är alltid grönare på andra sidan” Det är min spontana reflektion när jag tar del av överläkare Ulf Brettstams debattinlägg i denna tidning den 20 februari. Allt är bättre i andra landsting menar uppenbart skribenten. Jag blir djupt oroad av den uppriktiga indignation och upprördhet som genomsyrar debattinlägget. Oroad för att Ulf Brettstam hävdar att Jönköpings läns landsting har dåligt anseende i läkarkretsar till och med ”välförtjänt grundmurat dåligt anseende” som Ulf Brettstam uttrycker det. Jag blir också oroad för att Ulf Brettstam säger att hans planer ”på en fortsatt långvarig relation till detta landsting som arbetsgivare” lagts på is. Det är nämligen viktigt att behålla våra läkare i vårt landsting.

Debattinlägget ger ett ärligt och engagerat intryck! Det har-det är jag övertygad om- tillkommit i vällovligt yfte! Det vill peka på det som Ulf Brettstam upplever som otillfredsställande i Jönköpings läns landsting. Och visst finns det säkert förhållande inom landstinget som måste rättas till och som måste bli bättre! Men samtidigt är det alltid snubblande nära att man, ehuru uppsåtet är gott, skjuter över målet! Jag har inte den uppfattningen att Jönköpings läns landsting har särskilt dåligt anseende hos den breda allmänheten. Och jag har svårt att tro att det tillhör vanligheterna att landstingets läkare i särskilt hög grad talar illa om sin arbetsgivare , när de är ute och träffar kolleger på andra håll. Det förhållandet att Ulf Brettstam valt Eksjö och Jönköpings läns landsting framför Växjö talar- så vitt jag kan förstå – för att vårt landsting trots allt hävdar sig ganska väl i konkurrensen!

Säkert finns det frågor beträffande bland annat arbetsmiljö. lönesättning, med mera som politiskt måste bli föremål för ytterligare bearbetning. Det är också min uppfattning att så kommer att bli fallet – oberoende av politisk kulör hos de berörda beslutsfattarna. I landstingsfullmäktige är läkarkåren, liksom vårdsektorn i övrigt , väl företrädd bland ledamöterna. Dessa kommer säkert att tillsammans med övriga ledamöter att se till att Jönköpings läns landsting även i fortsättningen skapar rimliga arbetsförutsättningar för personalen samtidigt som de vårdsökande ska ha tillgång till adekvat behandling i rimlig tid. Jag hoppas därför att Ulf Brettstam blir kvar som överläkare i vårt landsting. (990301)

Ingvar Jarfjord(c) landstingsledamot,Sävsjö

Ripost från ”oborstade” Brettstam

Ligger i botten av löneligan

Tack Ingvar Jarfjord för att du åtminstone reagerat på mitt debattinlägg och för att du tolkat mina bakomliggande intentioner åtminstone delvis korrekt. Tack också för att du uppmärksammat mig på min bristande tydlighet i mitt inlägg 20 februari. Måhända är detta förklaringen till dina felaktiga slutsatser. Innan jag går in på dina misstolkningar vill jag nämna att kolleger och arbetskamrater inom olika yrkeskategorier som också tagit del av mitt inlägg, samtliga uttryckt sitt stöd, sina sympatier för min framställning av sakfrågorna och att de kort och gott delar mina uppfattningar som de uttrycks i mitt inlägg. Inte en enda negativ kommentar!

Ditt första felslut är när du påstår att jag menar att ”allt är bättre i andra landsting” Jag tror däremot att det är mer eller mindre dåligt, om inte i alla, så i de flesta landsting. Nationella läkarbristen som kanske idag endast gäller några specialistgrupper som till exempel allmänläkare, anestesiologer, psykiatriker, barn- och ungdomspsykiatriker, rättsmedicinare, rättspsykiatriker och kanske några till. kommer inom en mycket snar framtid (2-7 år min prognos) omfatta majoriteten av specialister. Härtill kommer en förväntad sjuksköterskebrist som vid vissa sjukhus idag redan är ett faktum, och längre fram blir kanske kris då ungdomarna idag inte söker vårdutbildningar, kanske på grund av att de ser att det inte lönar sig och att de är medvetna om vilka dåliga arbetsförhållande som råder i sjukvården idag därför att du och dina gelikar gör som politiker brukar, lovar runt och håller tunt!

Ditt andra felslut är när du påstår att jag sagt att landstingets läkare skulle tala illa om sin arbetsgivare. Detta står det inget om i mitt inlägg.

Ditt tredje och största felslut är när du påstår att Jönköpings landsting hävdar sig bra i konkurrensen och när du använder mig som exempel. Jag menar att det framgår av mitt inlägg att det inte i första hand var lönen som som fick mig att byta landsting utan förhoppningen att få arbeta närmare patienten och ”bli en del av det mindre sjukhusets personkännande lag”. Att Jönköpings landsting hävdar sig lönemässigt mot Kronobergs landsting säger inte mycket då båda har som policy att ”inte vara löneledande” i landet. Men det är precis just det ni är- fast i bottenligan. Det är detta faktum och er lönepolicy som är orsaken till det ”välförtjänt grundmurat dåliga anseende” som Jönköpings läns landsting har i läkarkåren och tror jag även sjuksköterskekåren.

Det som jag förstått vara det största problemet när det gäller lönefrågan i detta landsting är att den tjänsteman i Jönköping som ensam har mandat att förhandla om lön över en viss miniminivå helt enkelt vägrar att löneförhandla. Detta kostade i höstas Höglandet en duktig och erfaren blivande specialistläkare. Det finns fler ST-läkare som vägrats förhandla om sina anställningsvillkor – helt i strid med gällande avtal – trots upprepade framstötar till tjänstemannen i fråga. För tydlighetens skull – inte ens sjukhusdirektörerna ska ha mandat att förhandla om lönen. Skulle man från fackligt håll driva frågan till Arbetsdomstolen kan det säkert bli tal om skadestånd. Denne tjänsteman borde enligt min mening antingen omplaceras till andra arbetsuppgifter eller erbjudas garantipension om han har åldern inne. Detta blir sannolikt inte aktuellt då dina medansvariga politiker omedelbart börjar åka i sin ”lönekarusell” när lönefrågan diskuteras.

Vad den breda allmänheten som kommer i kontakt med sjukvården beträffar, tiger och lider den med sjukvårdspersonalen som de med egna ögon ser gå på knäna för att inte den enskilde ska drabbas mer än nödvändigt av de förhållande som du och dina politikerkolleger har personligt ansvar för. Min egen slutsats av ditt inlägg är att du är i bästa fall motsägelsefull. Inledningsvis ger du uttryck för en djup oro men avslutningsvis slätar du över och menar att om det finns frågor kring lönesättning och arbetsmiljö kommer dessa att ”bli föremål för ytterligare politisk bearbetning” och att det därmed inte finns anledning till oro? Återigen sticker ”strutsen” huvudet i sanden. Skulle det nu vara så som du påstår att jag ”ehuru uppsåtet är gott skjuter över målet” är det nog inte siktet det är fel på men kanske är det måltavlorna som ständigt hukar och krumbuktar sig. Dessutom är det bättre att ”lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”! (990306)

Ulf Brettstam, överläkare Eksjö

Jarfjord ”träffad”?

Löner och arbetsmiljö måste tas på allvar

Ulf Brettstam menar i sitt debattinlägg att jag är en av de ”måltavlor” som ständigt ”hukar och krumbuktar mig” Det står naturligtvis var och en fritt att välja det språkbruk som känns mest naturligt. Trots den föga smickrande betygssättningen av min ringa person, vill jag ändå deklarera mitt förtroende för överläkaren, medmänniskan och debattören Ulf Brettstam är orubbat. Jag har nämligen den största respekt för den kritik mot sin arbetsgivare, landstinget, som han i olika omgångar givit uttryck för. Det innebär inte att jag i allt delar hans uppfattning.

I Ulf Brettstams analys av mitt tidigare inlägg får jag veta att jag ”i bästa fall” är motsägelsefull, när jag förespråkar att eventuella olägenheter beträffande lönesättning, arbetsmiljö med mera självklart ska rättas till. Såvitt jag förstår måste det i grunden ske genom politiska beslut. Det är vad jag sagt! Om Ulf Brettstam menar att det är motsägelsefullt, då har vi nog helt olika uppfattning om begreppet motsägelsefullt! Enligt Ulf Brettstam har jag beskyllt läkarkåren för att tala illa om sin arbetsgivare, landstinget. Det är – som jag uppfattar det – en utomordentligt allvarlig men dessbättre helt grundlös beskyllning! I stället utgick jag ifrån att läkarna ”inte talar illa om sin arbetsgivare när de är ute och träffar kolleger på andra håll”

För mig förefaller Ulf Brettstams val av ny arbetsgivare i sanning synnerligen originell. När han bryter upp från Skåne så står valet av arbetsgivare mellan, som han själv uttrycker det två av landstingen som är löneledande i bottenligan!? Han väljer därefter Jönköpings läns landsting. Ett landsting, som enligt Ulf Brettstam, har ”välförtjänt grundmurat dåligt anseende”. Var det någon som nämnde ordet motsägelsefull…? Oavsett Ulf Brettstams bitska ton och hans förklenande omdömen om landstingspolitiker i allmänhet, menar jag att det är viktigt att ta hans kritik i sakfrågan på djupaste allvar! Jag vill påstå att jag gör det, eftersom jag upplever att kritiken är allvarligt menad. Det är därför som jag ser det som angeläget att man inom landstinget tar till sig kritiken rörande bland annat lönesättning och arbetsmiljö. Jag menar också att den processen redan pågår inom landstinget! Jag tror inte att det finns något politiskt parti som inte har just dessa frågor på den politiska agendan. Det är nämligen viktigt att vi fortsättningsvis har tillgång till kvalificerade medarbetare inom landstinget.(990316)

Ingvar Jarfjord(c) Landstingsledamot , Sävsjö

Jag hoppades att Jarfjords frågetecken kunde rätas ut till utropstecken med följande inlägg

Nytt bottenrekord för F-landstinget    SmT 990319

Svar på Ingvar Jarfjords(c) så kallade svar på mina tidigare inlägg.

Jag skulle uppskatta om debattören slutade komma med påståenden om vad jag menar med det jag säger. Till skillnad från våra yrkespolitiker, brukar jag mena precis det jag säger och inget annat! Trots att det är uppfriskande med debatt och ordlekar känner jag inget större behov av att räta ut landstingsledamoten Jarfjords mentala frågetecken och vilar tryggt i tanken på att tidningens övriga läsare kan just läsa och tillgodogöra sig textinnehållet i mina tidigare inlägg där jag bland annat redogör för mina motiv att byta arbetsplats och landsting. På en punkt har herr Jarfjord rätt, det var inte för pengarnas skull, i pengar räknat, men hur väljar man mellan pest och kolera.

Det känns i övrigt väldigt betryggande att höra att min träffbild har förbättrats från ”över målet” till en träff i ”måltavlan” och att Jarfjord ”förespråkar att eventuella olägenheter beträffande lönesättning, arbetsmiljö med mera självklart ska rättas till”. Detta kan väl endast uppfatttas som ett klart och tydligt besked om att Jarfjord, som ansvarig landstingspolitiker, bekräftar att det finns problem inom nämnda områden eller finns det utrymme för mer motsägelsefulla tolkningar?

Vad som dock inte framgår är vem det eventuellt är en olägenhet för, Jarfjord eller de verkligt drabbade. Jarfjords uttryckta osäkerhet huruvida det finns en olägenhet med löner, arbetsmiljö med mera eller ej, får dessvärre nog anses vara representativt och signifikativt för hur arbetsgivaren, landstinget Jönköpings län, ser på dessa för landstinget, dess ”sjukvårdsarbetares” och sist men inte minst patienternas helt livsavgörande frågor.

Det känns också betryggande att i just Jönköpings läns landsting har man stabila ”majoriteter” bland landstingspolitikerna, att valresultatet inte nämnvärt påverkar den den politiska ledningens sammansättning. Detta torde borga för att vi slipper stora och genomgripande förändringar inom landstinget, dess ledning och vilken politik som förs. Vidare är väl inte risken för något störande och irriterande nytänkande heller så stort. Vi i landstinget kan med andra ord se framtiden an med tillförsikten att våra landstingspolitiker kan arbeta med nödvändiga frågor i ett långt och mångårigt tidsperspektiv och att de får den arbetsro som behövs med tanke på deras ansvarsfulla uppdrag.

Däremot har frågor kring ordförande Lars Isakssons arbetsbördor som både ordförande i detta landsting och i hela Landstingsförbundet med krav på hans avgång från något av uppdragen, gärna det i Jönköping, förts fram från till exempel Värnamo sjukhus i TV:s lokalnyheter nyligen. Isakssons svar löd att ”man hör så mycket konstigheter nuförtiden” och att frågorna kring hans olika uppdrag ”ägs av socialdemokraterna” detta sagt med sedvanlig reservation för felciteringar. Intervjun finns väl vid behov av kontroll i TV:s arkiv.

Det finns dock en sak, som för oss som arbetar inom sjukvården, ytterligare skulle öka på vår trygghet och påverka vår psykologiska arbetsmiljö i gynnsam riktning. Detta är om landstingsledningen skred från ord till handling och att det kom någon form av positiv feedback uppifrån av mer konkret art än vad som hitintills varit fallet. Avslutningsvis vill jag gärna tipsa landstingsledamoten Jarfjord som i sitt inlägg 1 mars i denna tidning ”inte har den uppfattningen att Jönköpings läns landsting har särskilt dåligt anseende hos den breda allmänheten”, om den enkät som Dagens Nyheter gjort bland landets landsting om patienters klagomål till förtroendenämnderna och som publicerats bland annat i Jönköpings-Posten 15 mars i år. Nytt bottenrekord för Jönköping där missnöjet ökat mest i landet mellan 1995-1998. Mätt i antal ärenden hade dessa ökat med 93 procent under denna tid. Detta kan eventuellt också vara en olägenhet i vart fall för de drabbade patienterna. Mycket av missnöjet handlar om bemötande av patienter inte minst från läkarna.

Får jag erinra om mitt första inlägg i denna debatt 20 februari. Tio rader från slutet ”Jag tror att det lönar sig såväl ekonomiskt som kvalitétsmässigt att prioritera tiden för själva mötet mellan vårdgivare och vårdtagare och i dagsläget måste resurser tillföras men på sikt måste det till en annan grundläggande finansiering än skattsedeln”.

På nytt blir jag tagen i örat av herr Jarfjord

Landstingsledningen är väl förtrogen med problematiken 990406

Svar på överläkare Ulf Brettstams inlägg den 19 mars 1999

Ulf Brettstam låter oss veta att han – i motsats till politikerna – minsann menar vad han säger! Till skillnad från Ulf Brettstam vill jag gärna tillstå, att jag alltid utgår ifrån att alla människor menar vad de säger -även politikerna! Om jag sedan bortser ifrån den – som jag uppfattar det -onödiga aggressiva och nedlåtande attityden i Ulf Brettstams debattinlägg och hans allmänt förklenande betygsättning av sin motdebattör, skall jag här kort begränsa mig till sakfrågan.

Den kritik mot sin arbetsgivare, Jönköpings läns landsting, som Ulf Brettstam tog upp i sitt första inlägg har jag tagit på allvar, även om jag anser att den ibland skjuter över målet! Eftersom kritiken är ärligt menad måste den också leda till att förekommande olägenheter beträffande exempelvis lönesättning och arbetsmiljö rättas till. Ingen arbetsgivare är betjänt av att ha missnöjda arbetstagare, jag har mot den här bakgrunden svårt att förstå Ulf Brettstams upprördhet över den här typen av klarläggande i mina tidigare inlägg!

Kritiken skjuter – enligt min uppfattning – kraftigt över målet, när Ulf Brettstam kategoriskt påstår att Jönköpings läns landsting har ”välförtjänt grundmurat dåligt anseende i den svenska läkarkåren”, ”att landstinget är löneledande i bottenligan”. att landstingspolitikerna är ”flagrant” okunniga, att politikerna krumbuktar och hukar sig samtidigt som de sticker huvudet i sanden och så vidare. Den typen av onyanserad kritik gagnar inte sakfrågan. Till allt annat får vi nu veta, att Jönköpings läns landsting har bottenrekordet beträffande patientklagomål till förtroendenämnden (numera:patientnämnden). I min egenskap av ledamot i patientnämnden har jag en ganska hygglig uppfattning om frekvensen av patienternas klagomål.

Det är inte mycket som finner nåd inför Ulf Brettstams kritiska granskning och det är ingen hejd på allt elände som drabbat honom hos sin arbetsgivare! Det kan därför inte vara någon lätt uppgift att arbeta som överläkare under sådana utomordentligt bekymmersamma förhållanden! Det förstår ju var och en! Mot bakgrund av en sådan problemfylld arbetssituation måste varje åtgärd till det bättre beträffande lönesättning och arbetsmiljö med mera uppfattas som ett viktigt framsteg.

Ha därför förtröstan inför framtiden! Jag tror mig veta att såväl landstingsledning som sjukhusledning är väl förtrogen med de åtgärder som behöver vidtagas inom olika delar av sitt ansvarsområde. Det är självklart angeläget att Ulf Brettstam och hans kollegor liksom övriga yrkeskategorier inom vårdsektorn upplever sina arbeten som meningsfulla och uppskattade av såväl vårdtagare som arbetsgivare!

Ingvar Jarfjord(c)

Landstingsledamot , Sävsjö

Hur man orkar? Bättre att göra av med frustrationen än att svälja den. Ren mentalhygien!

Ni saknar förmåga att bryta nya vägar   990414

Jo, herr Jarfjord, jag tror också att såväl landstingsledning som sjukhusledningar numera är medvetna om att missnöjet jäser bland ”arbetarna” på sjukhusgolven. Jag talar då om alla yrkeskategorier, inklusive läkarsekreterare, eftersom alla som arbetar på ”golvet” inom den offentliga sjukvården är kraftigt underbetalda. 90-talets kraftiga neddragningar på vårdplatser och personal har inneburit väldigt mycket mer arbete på kortare tid och med färre händer! Detta kostar och kommer att kosta. Redan duggar Yrkesinspektionens (Arbetsmiljöverket idag) vitesföreläggande tätt över landets sjukhus och dess ledningar och detta är bara toppen på isberget. Återstår att betala priset för utbrända människor och landstingens exploatering av sitt lojala humankapital, lojala mot arbetsgivare och arbetskamrater men framför allt mot sina patienter. Jo, herr Jarfjord, jag tror att det börjar gå upp för ”toppen” att botten är nådd.

Under flera år har vi hört lovsångerna om primärvården och dess betydelse som en första anhalt på patientens väg i sjukvårdslabyrinten. Lovsångerna, det vill säga utökade ansvarsområden, har sjungits från regering och landsting men nödvändiga resurser till primärvården har ingen sett skymten av! Medelvårdtiderna på sjukhus har sjunkit mycket kraftigt på medicinklinkerna och andra kliniker, i landet mellan -87 och -96 enligt socialstyrelsens statistik. ”Klinikfärdiga” men fortfarande sjuka patienter skrivs ut till kommuner och primärvård som saknar såväl platser som utbildad personal att möta det behov som finns. Resultatet blir att patienten snart hamnar på sjukhus igen. Och så går karusellen. Att skapa fler sjukhusplatser löser inte detta problem, nya platser kommer att bli belagda så fort de finns tillgängliga.

Landstingsledamoten Jarfjord tycker att jag och andra kan ha förtröstan inför framtiden, han tror sig veta att ”såväl landstingsledning som sjukhusledning är väl förtrogen med de åtgärder som behöver vidtagas inom olika delar av sitt ansvarsområde”. Det är just det som är det största problemet Ingvar, gamla och traditionella lösningar av typen ”mer av samma”. Ökar brottsligheten i samhället löser man detta med strängare straff som leder till än mer brottslighet. Detta är vetenskapligt visat men vem lyssnar till sakkunskapen?

Nej tyvärr har vi inte sett och kommer troligen inte se, skymten av nytänkande eller radikala grepp. Vad vi däremot sett och hört är faran av att hamna i uppåtgående lönespiraler och lönekaruseller. Politiker och tjänstemän saknar förmåga att bryta nya vägar. Landstingen som organisation uppmuntrar inte till brott mot traditionellt tänkande och alla förslag till organisationsförändringar utgår från toppen men når aldrig botten. Röster från botten och särskilt när de är kritiska, tystas inom organisationen i strid med grundlagen om yttrandefrihet!

Jarfjords partikollega, Ewert Wirfelt(c), försökte till och med tysta pressen lördagen 6 februari i år när han sa att ”Pressen ska inte gå ut och svartmåla hur eländigt det är på ett sätt som inte är realistiskt”, detta som en kommentar till Nässjös distriktsläkares nödrop om flera års ansträngda arbetsförhållande! Tyvärr typiskt talande Ingvar och från en partikollega dessutom.

Om en organisation av landstingets format ska kunna förändras med framgång måste förändringen börja i botten och därefter spridas uppåt. Se här den upp och nedvända världen med politikern som tjänare! Blotta tanken får det säkert att vända sig i magen på personer i toppen av pyramiden vilket borgar för att allt bevaras vid det gamla!

Vi har för mycket av klåfingrighet och toppstyrning från landstingskommunala politiker och tjänstemän som ideligen skjuter nya ”raketer” mot skyn. Alla faller lika platt till marken, även om man också kan se en viss återanvändning av idéer under perioder av idetorka. Primärvårdsorganisationen är ett färskt exempel på det senare. Än så går det upp och än så går det ner och än så åker man in på sjukhuset och än så åker man ut, i landstingest karusell.

Bristen på kompetent personal blir tydligare för varje dag. Landstingen håller på att förlora sin monopolställning på sjukvårdens arbetsmarknad. Marknadskrafterna blir alltmer styrande, senast visat i Stockholm av sjuksköterskor som är på väg över till privata vårdbolag som betalar bättre och ebjuder bättre villkor! Även i Stockholm bromsades ansvariga sjukvårdspolitiker och tjänstemän av den omöjliga ”lönespiralen”, att erbjuda konkurrenskraftiga löner, något som tydligen måste undvikas till varje pris. Men priset måste betalas på ett eller annat sätt!

För att avsluta i konstruktiv anda ska jag dela med mig av mina funderingar till lösningar. Avskaffa de politiska styrelserna och ersätt dessa med professionella kvinnor och män från ”sjukvårdsgolvet” samt ekonomiskt utbildade. Dessa styrelsemän, som ska tillsättas efter formella och reella meriter, måste fortsatt arbeta minst 50 procent inom sjukvården för att inte förlora kontakten med verkligheten. Jag hör till dem som tror att den som bäst utför ett bestämt arbete är den som är utbildad härför. Politikers viktiga uppgift blir att besluta hur mycket pengar vi får till sjukvården samt att ha produktkontroll via sina väljares nöje eller missnöje med befintlig vård och ytterligare hjälp får man av socialstyrelsen som redan granskar. Vill sedan politiker finansiera annat än sjukvård får detta bli en sak mellan dem och deras väljare.

Egentligen tror jag att hela socialförsäkringssystemet måste göras om från grunden från skattefinansierat system till försäkringsbaserat. Detta är dock en annan diskussion. Man kan emellertid redan nu börja sätta av pengar till exempel från egenavgifterna, i såväl räntebärande papper som aktiefonder, för att bygga upp ett levande och arbetande kapital för framtida finansiering av sjukvård. Vem vet, på sikt kanske sjukvården kan bära sig utan extra kostnader för den enskilde och att pengar också finns för nödvändig forskning och utveckling?

Här blev det sorti Jarfjord.