Lite forskning i offentliga dokument och utredningar gav sakunderlag till nedan artikel

Den huvudlösa sjukvården  SmT 990527

Riksdagens revisorers granskning och förslag (1998/99:RR2) om primärvården är inte nådig läsning för huvudmännen och efter att ha läst i denna tidning om landstingsrevisorernas upplevelse av att vara nonchalerade år efter år i detta landsting, kan man åter konstatera att sjukvårdens huvudmän brister allvarligt i utförandet av sin huvuduppgift att ansvara för planering och verkställande av sjukvård.

Riksdagsrevisorernas sammanfattning visar att:

Sjukvårdshuvudmännens stora möjligheter att stärka primärvården genom utformning av ersättnings- och taxesystemen utnyttjas i liten utsträckning.

Konstruktionen av den nationella taxan styr mot fel vårdnivå (slöseri med befintliga resurser genom överkvalificerade insatser vid enklare sjukdomstillstånd. Författarens anmärkning)

Lönebildningen utnyttjas i obetydlig utsträckning för att påverka fördelningen av läkarresurserna. (Karusellskräcken – så fort rimliga löner kommer på tal åker huvudmannen iväg på en virtuell lönekarusell eller spiral)

Bristen på genuina effektanalyser är påtaglig när det gäller de differentierade patientavgifterna som styrinstrument. Möjligheterna att använda avgifterna som styrinstrument har blivit mindre än små efter överenskommelsen om gratis sjukvård för barn och ungdomar (Ett beslut som fattades under pågående valrörelse och som enligt undertecknads mening motiverades mer av röstfiske från socialdemokraterna än av grundlig analys av medicinska behov och som på sina håll lett till 35 procentiga kostnadsökningar i primärvården och längre köer för svaga, sjuka äldre patienter, ökad onödig antibiotikaförskrivning till förkylda barn och ungdomar enbart på grund av det ökade patientantalet – helt huvudlöst)

Man kan vidare läsa om riksdagsrevisorernas svårigheter att ge helt rättvisa bilder av primärvården på grund av Landstingsförbundets och landstingens fortsatta bristande statistik. Vid föregående revision hade man svårt att hitta elementära basfakta som skulle belysa hälso – och sjukvårdens utveckling och trots vissa förbättringar är huvudmännens statistik på detta område fortfarande bristfällig.

En enkel fråga – hur kan huvudmannen veta vad han sysslar med utan tillgång till elementära basfakta? Är inte detta huvudlöst så säg mig vad som är?

Revisorerna konstaterar att på grund av dessa brister kan man inte långsiktigt bedöma vilken genomslagskraft regeringens och riksdagens intentioner har och har haft. Helt sanslöst men kanske ligger här en stor del av förklaringen till varför det ser ut som det gör i dagens sjukvård där lekmännen har lekstuga och där det dagsaktuella politiskt trendiga (det våta fingret i vinden) får styra fackmänniskornas och patienternas vardag i sjukvården.

Jag tänkte sluta detta inlägg med en källredovisning av mitt påstående i föregående inlägg där jag påstod att 45 procent av de landstingsanställda idag utgordes av administratörer! Uppgiften är inte helt korrekt men i Landstingsförbundets ”Fakta om landstingen och regionerna 1999” kan man läsa följande:

Totalt antal anställda 1997 var 250 997 stycken av dessa utgjorde 151 705 vårdpersonal; läkare , sjuksköterskor,sjukgymnaster, skötare, sjuklvårdsbiträden och undersköterskor. Resterande 99 232 utgjordes av administratörer; sekreterare och övrig personal, det vill säga 39,5 procent.

Sammanfattningsvis kan det som vi redan visste, nu klart konstateras: de som har huvudansvaret för att bedriva hälso – och sjukvård i landet har inte den blekaste aning om vad de sysslar med, de saknar gemensamma definitioner av verksamheten, de har inte förstått att skaffa sig nödvändigt underlag i form av elementära basdata från sin egen verksamhet, de nonchalerar sina egna revisorer såväl lokalt som regionalt som nationellt och deras beslut styrs mer av ett vått finger än av sakkunskap.

Den enda orsaken till att sjukvården trots dessa urusla betingelser fungerar någorlunda hyfsat är att ”folket på sjukvårdsgolvet” är solidariskt med sina patienter och arbetar över sin egentliga förmåga, bränner ut sig, för att inte patienterna ska drabbas mer än absolut nödvändigt

Ulf Brettstam, överläkare , Eksjö