Antipsykiatrisk hållning vandringslögn om RSMH

Antipsykiatrisk hållning vandringslögn om RSMH

RSMH är kritiskt till tvångsmedicinering och tvångsbehandling. Men påståenden om att RSMH skulle ha en antipsykiatrisk inställning är gripet ur luften det är en vandringslögn som spridits av en liten grupp psykiatrer.

Eva Lindström och Sten Levander angriper i Läkartidningen 8/2007 (sidorna 605-6) Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) för »det vetenskapligt orimliga och för professionen kränkande« påståendet att psykiatrin genom övermedicinering med neuroleptika skapar passiva och känslomässigt avtrubbade individer, oförmögna till aktivitet och initiativ. RSMH är inte ideologisk motståndare till medicinering med neuroleptika. Våra synpunkter handlar inte om neuroleptikabehandling i allmänhet och inte om behandling av en person med akut psykos utan om långvarig (minst ett år) tvångsmedicinering i öppenvård. Det får naturligtvis inte vara automatiskt tillåtet att tvångsmedicinera en person som tvångsvårdas (låsts in) – men det kan bli nödvändigt i mycket akuta situationer när alla alternativ och försök att motivera patienten till frivillig behandling misslyckats.

Våra, dvs flertalet brukares, erfarenhet av långvarig tvångsmedicinering i öppenvård är mycket dåliga. Man upplever det som stigmatiserande, kränkande, kronifierande och som ett hinder för möjligheten att utvecklas och återhämta sig. Det är därtill förödande för relationen med och förtroendet för den psykiatriska vården. I en nyligen publicerad Cochranestudie [1] konstateras att öppenvårdstvång är förvånansvärt litet beforskat. Den visar också att öppenvårdstvång inte har någon som helst positiv effekt. Tvånget höjer inte patienternas livskvalitet men riskerar att driva upp vårdkostnaderna, eftersom det totala antalet tvångsvårdade ökar. Det blir svårare att få tvånget avskrivet, och antalet tvångsvårdade i öppenvård ökar från år till år.

Öppenvårdstvånget tycks inte heller kunna förebygga antalet våldsbrott begångna av personer med psykisk störning. Cochranestudiens författare kommenterar vårdformens preventiva effekter: »Det är svårt att tänka sig någon annan grupp i samhället som skulle stå ut med att 85 personer fråntas sin frihet för att undvika en persons inläggning på sjukhus, eller att 238 personer frihetsberövas för att undvika en arrestering.«

När det gäller Lindströms och Levanders undersökning [2] kan man t ex fråga sig i vilken utsträckning de behandlade patienterna varit tvångsvårdade eller upplevt att de hotats av att hamna under tvångsvård om de inte varit följsamma till den ordinerade behandlingen? Hur har detta i så fall påverkat det samråd med patienten, för att »optimera balansen mellan symtomkontroll och biverkningar«, som Lindström och Levander efterlyser? Scheman där uppräknade biverkningar av neuroleptika ska skattas kan inte förmedla intensiteten eller den sammantagna effekten av den plåga som behandlingen kan innebära för vissa patienter. De negativa psykosociala effekterna av neuroleptikabehandling tycks ha berörts ytligt eller inte alls i Lindströms och Levanders undersökning.

Många brukare använder och har god nytta av läkemedel. Men många har också negativa erfarenheter av det sätt på vilket neuroleptika används [3, 4], exempelvis att behandlingen sker under tvång eller under hot om tvång, eller att läkarna saknar intresse och lyhördhet för att lyssna på patientens upplevelser eller beskrivningar av biverkningar. Många saknar en dialog där man tillsammans med läkaren kan överväga positiva och negativa effekter, val av preparat och dosering. Ofta ges preparaten i för höga doser, och inte sällan ges flera preparat. Många studier visar, liksom de flesta patienters erfarenheter, att neuroleptika varit till hjälp i det akuta skedet – men att det är mer osäkert i vilken utsträckning de på lång sikt bidragit till återhämtning [5].

Sänkta doser, större uppmärksamhet och lyhördhet för biverkningar (även de som patienten upplever men som inte läkaren kan se) samt brukarinflytande över val av preparat, dosering m m har skapat en bättre balans mellan negativa och positiva effekter av neuroleptikabehandling. Nya så kallade atypiska neuroleptika har också inneburit förbättringar för vissa patienter. Om man jämför mindre »elaka«, traditionella preparat i lägre doser med atypiska neuroleptika blir skillnaden i förekomst av extrapyramidala biverkningar emellertid inte så stor [6].

Biverkningarna av atypiska neuroleptika – framför allt de långsiktiga, inklusive risken för att utveckla tardiv dyskinesi – har varit dåligt undersökta [7]. Fler brukare än tidigare, men långt ifrån alla, anser att neuroleptika är till hjälp även som långsiktig behandling. Men många besväras alltjämt av svåra biverkningar av olika slag. Enligt SBUs neuroleptikarapport [8] uppvisar mellan 20 och 30 procent av dem som behandlats med neuroleptika i mer än tio år tecken på tardiv dyskinesi.

Att ursäkta enstaka fall av tardiv dyskinesi eller andra allvarliga negativa effekter av ett läkemedel med att detta är en evidensbaserad behandlingsform är inte försvarbart. Framför allt inte om behandlingen ges under tvång, vilket är det vi diskuterar.

När man tar en medicin under lång tid stärks ofta åsikten att det är något allvarligt fel på en själv utan samband med ens livshistoria eller livssituation. För många som behandlas med antipsykotiska läkemedel, framför allt för dem som får medlen under tvång eller hot om tvång, minskar motivationen att ens försöka tänka på problemen – än mindre att själv göra något åt dem [9]. Den positiva trend som funnits, bl a som en följd av RSMHs åsikt att man måste sänka doserna och undvika att samtidigt ordinera flera olika neuroleptika, tycks ha vänt. I psykiaterkåren talas det återigen – bl a vid riksstämman 2006 – om att höja doserna, och det är inte längre ovanligt att patienter ordineras flera olika neuroleptika samtidigt.
Lindström och Levander tilldelar RSMH huvudrollen i en antipsykiatrisk konspiration i allians med den politiska vänstern, inklusive det socialdemokratiska partiet. De vidarebefordrar en vandrings- lögn som har mycket litet att göra med historiska fakta, men som under många år spridits av en liten grupp krypskyttar inom psykiaterkåren.

Karakteristisk är den totala avsaknaden av källor och referenser. Antipsykiatriska ståndpunkter som härrör från 1960- och 1970-talens politiska vänster – anarkister, journalister, revolutionära läkare, psykologer och socialarbetare – tillskrivs mentalpatienterna och deras organisationer. I RSMHs tidiga historia finns gott om exempel på hur patienterna på de dåvarande mentalsjukhusen, som var den totalt dominerande medlemsgruppen, hävdade och försvarade åsikten att RSMH skulle arbeta med patienternas situation – inte vara en stödgrupp till revolutionen. I RSMHs första remissyttrande argumenterade vi för en utbyggd och förbättrad psykiaterutbildning – inte särskilt antipsykiatriskt, kan man tycka.

RSMH styrs och leds framför allt av personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. De första årens retorik ersattes av medlemmars målsättningar, upplevelser och ståndpunkter. RSMH är en intresseorganisation för personer med olika typer av psykisk ohälsa. Det är också en kunskapsorganisation som samlar in och för ut brukares och närståendes erfarenhet av hur det är att vara psykiskt sjuk eller funktionshindrad eller att bli vårdad inom psykiatrin eller få stöd från socialtjänsten. Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden och bygger sina ståndpunkter på demokratiskt fattade beslut. RSMH bedriver inga kampanjer för eller emot olika synsätt eller behandlingsmetoder inom psykiatrin, så länge dessa inte är skadliga (som t ex lobotomi). Vi är däremot kritiska till tvångsmedicinering och tvångsbehandling.

Rubriken på Lindströms och Levanders artikel talar om samsyn och samarbete mellan psykiatrin och brukarna. Detta är också RSMHs målsättning. Lindströms och Levanders artikel är dock ingen inbjudan till dialog och samverkan. För brukarnas erfarenheter och ståndpunkter, »tyckiatrin och det elände som den förde med sig«, uttrycker författarna närmast förakt. Först ska brukarna underkasta sig psykiatrernas »goda vetenskap«, sedan vill de ha en dialog. Det är ett »lägg er inte i – vi psykiatrer vet bäst«- inlägg av två forskare som inte förstått innebörden av ordet dialog.
JAN-OLOF FORSÉN
förbundsordförande, Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH)
KJELL BROSTRÖM
intressepolitisk sekre- terare, RSMH

■ Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
REFERENSER
1.Kisely S, Campbell LA, Preston N. Compulsory community and involuntary outpatient treatment for people with severe mental disorders. Cochrane Database Syst Rev. 2005;(3): CD004408.

2.Eberhard J, Lindström E, Levander S. Tardive dyskinesia and antipschotics: a 5-year longitudinal study of frequency, correlates and course. Int Clin Psychopharmacol. 2006;21 (1):35-42.

3.Topor A. Återhämtning från svåra psykiska störningar. Stockholm: Natur och Kultur; 2001.

4.Topor A. Vad hjälper? Stockholm: Natur och Kultur; 2004.

5.Warner R. Recovery from schizophrenia. London: Routledge; 1985

6.Schillevoort I, de Boer A, Herings RMC, Roos RAC, Jansen PAF, Leufkens HGM. Antipsychotic-induced extrapyramidal syndromes: risperidone compared with low- and high- potency conventional antipsychotic drugs. Eur J Clin Pharmacol. 2001;57:327-31.

7.Llorca PM, Chereau I, Bayle FJ, Lancon C. Tardive dyskinesias and antipsychotics: a review. Eur Psy chiatry. 2002;17(3):129-38.

8.Behandling med neuroleptika. Stockholm: SBU;1997. Rapport 133/1, 133/2.

9. Ross A. Models of madness – psychological, social and biological approaches to schizophrenia. In: Read J, Bentall R, Mosher L, editors. London: Routledge; 2004.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s