»Göra gott«-principen bör ges företräde

»Göra gott«-principen bör ges företräde
Så kunde Johan Cullberg (JC) i LT 1–2/2007 (sidorna 56-7) till slut och med stolthet bekänna sin delaktighet i avhospitaliseringsvågen och till och med medge att patienter hamnade i misär som en konsekvens av denna »reform«.

Ansvaret för dessa icke önskvärda konsekvenser projicerar JC emellertid helt på de kommuner och landsting som inte byggde ut kollektiva skyddade boenden och sjukhem i samma takt som han och andra optimistiska kollegor i nitisk världsförbättrande anda skrev ut patienter från sjukhusen. JC anklagar mig samtidigt för att förväxla orsak och verkan och för att vara historiskt naiv. Samtida kollegor som vågade varna för de negativa konsekvenser som till och med JC idag erkänner som realia fick se sina karriärer stäckta, behandlades som misshagliga bakåtsträvare och deras röster tystnade [1].

En reminiscens av synen på och argumenten mot dåtida kritiska kolleger bjuder JC på i LT 39/2006 (sidan 2885) med raderna »För att dölja resursbristens grövsta effekter ger alltså många psykiatrer höga doser av antipsykotisk medicinering liksom de faller tillbaka till att ge flera sorters antipsykotika i fulldos«och »man missförstår eller missbrukar evidensbaserad kunskap till att förlita sig enbart på farmakologisk behandling i höga doser« samt »det som provokativt men korrekt kallas funktionell lobotomi«. Som tänkbart botemedel mot dessa av JC postulerade avarter föreslår han antipsykotisk medicinering till blivande, sannolikt icke psykotiska psykiatrer!

Huruvida jag lyckats ge exempel på citat av JC som kan uppfattas som antipsykiatriska får väl övriga läsare bedöma tillsammans med frågan om historieskrivningen över avhospitaliseringsvågen och hur artikeln »Psykiatrin är barn av sin tid« i tidskriften Socialpolitik 4–5/2001 kan läsas och förstås.

JCs oro för utvidgat tvång i vården förtjänar likväl en seriös diskussion. Det handlar, som jag skrev i LT 50/2006 (sidan 4054), om en äkta etisk konflikt mellan »göra gott«-principen och autonomiprincipen. En etisk analys ger förvisso inte ett odiskutabelt etiskt korrekt svar, men kan vara behjälplig inför de svåra överväganden som måste göras i omsorgen av våra patienter.
Mitt argument att »göra gott«-principen, dvs den föreslagna nya vårdformen »Öppen vård med särskilda villkor«, bör ges företräde framför patientens rätt till självbestämmande, grundat på bedömningen att de patienter saken gäller, på grund av sin sjukdom, saknar tillräcklig förmåga att på ett rimligt tryggt och säkert sätt utöva sin autonomi utan att riskera eget liv och hälsa, och för en smärre del patienter också andras liv och hälsa, har JC valt att inte kommentera.

Avslutningsvis ber jag JC tipsa om vilken saklig (vetenskaplig) grund han har för sitt påstående i LT 39/2006 (sidorna 2885-6) att »Vi vet att majoriteten [dvs >50 procent] av de schizofrena patienternas naturalförlopp går mot läkning och minskat medicinberoende över åren om de får leva i meningsbärande [?] sammanhang«. Helt andra siffror (12–15procent ) avseende »recovery« vid schizofreni rapporteras t ex av Modestin och medarbetare [2].

REFERENSER
1.Hartelius H.Hemlösa i USA ofta psykiskt sjuka. Kan denna utveckling förhindras i Sverige?
Läkartidningen. 1986;83:2533.

2.Modestin J, Huber A, Satirli E, Malti T, Hell D. Long-term course of schizophrenic illness:
Bleuler’s study reconsidered. Am J Psychiatry. 2003; 160:2202-8.
Ulf Brettstam
biträdande chefsöverläkare, psykiatriska kliniken, Eksjö Ulf.Brettstam@lj.se

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s