DM 50/04
Vilka Moderater ska man lyssna på i Protosdebatten?

Varför svarar inte Husmark Pehrsson själv? Det var henne och hennes synpunkter som jag kritiserade i nr 48/04, skriver Ulf Brettstam , Eksjö i debatten om Protosförslaget.

Det är glädjande att moderaterna Henrik Hammar, Christer G Wennerholm och Mikael Cederbratt har en mer detaljerad och nyanserad inställning till Protosförslaget än vad partiets nationella talesman Cristina Husmark Pehrsson gav uttryck för i Dagens Medicin 47/04. Det känns också betryggande att Husmark Pehrsson har stöd och hjälp av skribenterna ovan när det kommer till de konkreta förslag som moderater na ska lägga i sjukvårdspolitiken.

Det är begripligt att Hammar, Wennerholm och Cederbratt tar tillfället i akt att informera om moderaternas sjukvårdspolitiska idéer, men varför svarar inte Husmark Pehrsson själv? Det var henne och hennes synpunkter som jag kritiserade i nr 48/04. Som nationell talesman för moderaterna läser man hennes offentliga uttalanden som representativa för partiet. Av Hammar,Wennerholm och Cederbratts ”replik” i nr 49/04 drar jag slutsatsen att så ej var fallet denna gång.

Kärnpunkterna i den kritik jag framfört i mina inlägg har fokuserat på patienters rätt till högsta möjliga kvalitét i mötet med sjukvården, patienters rätt till korrekt diagnos och behandling och att s-märkta egenintressen samt Vårdförbundets fackpolitiska maktambitioner i alltför hög grad fått forma och styra innehållet i och organisationen av den offentliga vården.

Dessa egenintresen har arbetat ihärdigt för att utöka sina maktpositioner i vården och i samhället. Detta har lett till en stel, ineffektiv och byråkratisk organisation, utan kontroll på kostnader och utan fungerande ledarskap. I sina visioner och programförklaringar talar egenintressenas representanter alltid varmt om patienters bästa.

Sjukvården som kan ses som en kunskapshierarkisk verksamhet där innehållet enligt lag ska styras av vetenskap och beprövad erfarenhet och tjänstetillsättningar ska ske utifrån formella och reella meriter har utvecklats till en polititiskt ideologiskt korrumperad verksamhet med inkompetensen i högsätet. Husmark Pehrssons uttalanden i nr 47/04, Lars Isakssons (s) uttalande hösten 2001 ”Vi skall klä av läkarna deras makt”, Eva Fernvalls otaliga distansmarkeringar mot läkarkåren är några exempel på yttrande till stöd för de, ideologiska, maktpolitiska intressen som sedan länge lagt en död hand över sjukvården. Dugliga, kompetenta chefer och ledare avpolleteras om de är för öppet kritiska om de brister i vården som de saknar mandat att åtgärda själv. Avskaffandet av chefsöverläkarreformen var också, enligt min analys, ett rent beställningsjobb från ovan nämnda egenintressen där Socialstyrelsen efter en mycket tunn och summarisk översyn fick äran av att agera torped och bödel.

Vi som arbetar i vården saknar tydliga och positiva incitament och signaler från arbetsgivare och sjukvårdsledningar. Våra incitament utgörs mest av vårt personliga engagemang för våra patienter och vår vardag i vården präglas mer av ”skadekontroll” i baktakt med beslutsfattarnas neddragningar och omorganisationer än av positivistisk framförhållning med kvalitét i mötet med dem som behöver oss. Läkarna på akutmottagningarna får sällan se effekterna av sina insatser på sikt för den enskilde patienten. Den bristande kontinuiteten i vårdrelationerna är i huvudsak en konsekvens av den offentliga vårdens organisation och storlek. Avsaknad av konkurrerande alternativ och valmöjligheter för patienterna leder till att den enskilde vårdgivaren inte genomgående måste bemöda sig om en hög servicenivå och ett professionellt bemötande.

En revolution av den offentliga vården tas därför tacksamt emot av mig också från moderat håll, så länge rationella analyser får föregå beslutsfattandet. Ideologier, oavsett från vilken kant eller vilket läger de har sin hemvist, har vi haft mer än nog av.

Ulf Brettstam, Biträdande chefsöverläkare

Psykiatriska kliniken , Höglandssjukhuset

Eksjö