Ulf Brettstam förväxlar orsak och verkan

Ulf Brettstam förväxlar orsak och verkan
Jag har bett Ulf Brettstam att underbygga sitt bisarra påstående om att jag skulle ha utövat antipsykiatrisk propaganda och därigenom varit ansvarig för många patienters förtidiga död. I sitt svar i Läkartidningen 50–52/2006 (sidan 4054) har han av naturliga skäl inte förmått det.
I stället för att granska mina läroböcker citerar han ur tidskriften Socialpolitik en intervju med f d medarbetare i Nacka-projektet. Där kritiserade jag oskicket att personalen inte alltid bar namnskylt. Som klinikchef hade jag ett ovillkorligt, men inte alltid populärt, krav på tydlig namnskylt och yrkesbeteckning bland personalen. Antipsykiatri?

Därefter citeras sociologen Rosmari Eliasson. Hon angrep Nackaprojektet ur ett antipsykiatriskt perspektiv, för att vi var alltför psykiatriska och använde både diagnostik och psykofarmaka. Vi lade också upp landets första vetenskapliga registerstudie över förändringen i sluten- och öppenvården. Har Brettstam överhuvudtaget läst artikeln? Den uttrycker raka motsatsen till vad han påstår.

Hans angrepp har syftet att misstänkiggöra mina motiv då jag uttryckt oro för utvidgning av tvångslagstiftningen. De läsare som till äventyrs fortfarande tänker »ingen rök utan eld« blir mera upplysta då Brettstam talar om avhospitaliseringsvågen som »den största sjukvårdsskandalen i modern tid«. Här förväxlar han orsak och verkan och visar risken med historisk naivitet.
Vi som var unga på 1960-talet minns hur patienter slutenvårdades livslångt, enbart därför att det inte fanns en öppenvårdsorganisation värd namnet, med psykiatrisk rehabilitering och socialt stöd. Vi visade hur inläggningar och vårdtider minskade starkt då öppenvården utvecklades och samarbetet med socialtjänsten fördjupades. Tillkomsten av lagparagrafen om att funktionshindrade skulle ha rätt att »leva som andra« blev en avgörande draghjälp för att kommunerna skulle göra sitt.

Är det något vi har evidens för idag, är det de långa institutionaliseringarnas destruktiva effekter på patienters livsmod, för att inte tala om hur deras sårbara kognitiva förmågor ytterligare nedsattes av passiviseringen. Om Brettstam säger att jag varit tongivande inom denna rörelse, vilket är en överdrift, är det något jag känner hedrande.

Att vissa landsting och särskilt storstadskommuner varit sena och försumliga i att skaffa fram alternativa sjukhemsplatser, kollektiva och andra skyddade boenden, så att utskrivningarna blev forcerade och destruktiva, är inte reformens fel.
Många patienter kom då att leva i misär. Men det var faktiskt inte så i de landsting och kommuner där man tog reformen på allvar. Vem ställs till ansvar för dessa försummelser? Men Brettstams nostalgiska längtan efter institutionen som »ett enda hem« för de psykiskt sjuka må han odla i enskildhet.
Johan Cullberg
gästprofessor i psykiatri, Ersta Sköndal högskola j.cullberg@swipnet.se

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s