Föräldrars barnomsorg bättre än samhällets

031004

Föräldrars barnomsorg bättre än samhällets

Den socialdemokratiska familje – och skolpolitiken har, till sin konsekvens, alltsedan Alva Myrdals tid, varit barn- och kunskapsfientlig. Alva drog upp riktlinjerna för folkhemmet där barnens uppfostran skulle skötas i samhällets regi – dagis. Barnen offrades på samhällsbyggandets altare. Alva brottades själv med konflikten mellan barnen, hemmet och karriären.

Utbildningsministern Olof Palme ansvarade under 70- talet, för nedmonteringen av de mindre skolorna med åldersintegrerade småklasser, till förmån för de stora, identitetsutplånande centralskolorna i städerna dit barnen bussades från hemmet till anynomiteten i gruppen. Skolministern Göran Persson kohandlade bort det ekonomiska ansvaret för skolan från staten till kommunerna som också fick ta en stor del av ansvaret för de usla statsfinanserna under 90-talet. Neddragningar och kortsiktiga besparingar avlövade skolorna på specialpedagoger, kuratorer och skohälsovård. Idag ägnar skolorna sig mera åt inbillning än utbildning, barnens och ungdomars kunskaper, fysiska och psykiska hälsa passerar ständigt nya lågvattenmärken. Barnpsykiatrin har fått oacceptabelt långa köer samtidigt som behoven ökat explosionsartat för självskadande, missbrukande och beteendestörda unga människor. Några hamnar på löpsedlarna.

Varje gång det kommer ny aktuell kunskap som fokuserar på kärnan i problemet – att barnen inte har tillräcklig tillgång till sina föräldrar – rycker den socialdemokratiska dementimaskinen ut till försvar för sina ”sanningar” medvetna om föräldrarnas pressade situation, att få tid för både arbete och barn. I valtider lovas runt men hålles som vanligt tunt.

När den mest avancerade vetenskapliga studien (1) någonsin om hur föräldrars arbetstid påverkar barnen, presenterades i BBC 1997 och skulle sändas i Svensk TV, dyker dåvarande jämställdhetsminister Ulrica Messing upp i TV -studion med en ”rättroende” psykologiprofessor (Philip Hwang). Först i Dokument Utifrån 1997 med Claes Elfsberg, sen i morgonprogrammens TV- soffor, med sitt barn.
Studien visade klart och tydligt att ju längre arbetstid mammor hade desto sämre blev det med anpassningsförmågan,arbetsdisciplinen, betygen och impulskontrollen för barnen. Kvalitén på barnomsorgen påverkade ej resultatet. Pojkarna drabbades dubbelt så hårt som flickorna. Studien bekräftade resultaten från tidigare studier.
I en Brittisk , brett upplagd, liknande studie på 600st 14 åringar, fann man samma samband mellan föräldrars arbetstid och barnens skolprestationer så att ju mer tid föräldrarna hade för sina barn desto bättre skolprestationer.

Vad var då Messings och Hwangs kommentarer till dessa föga förvånande fynd? Messing: ”Dagis är bra för barnen som behöver träffa andra barn. Pappor hjälper inte till tillräckligt hemma, och, -Det var inte särskilt kul att vara mammaledig, jag saknade vuxenkontakten”. ”Jämställdhet mellan könen löser eventuella problem”.

Hwang: ”Kvalitén på barnomsorgen har betydelse. Det är en avgrundsskillnad mellan svensk och amerikansk barnomsorg. Sverige har en tillräckligt bra barnomsorg. Dagis är nyttigt för en del barn. 10 – 8 timmars dagisvistelse / dag kan vara för mycket för vissa och, -I USA vill föräldrarna bli av med sina barn. Svenskarna är bra. När han kommenterade den presenterade studien sa han att han inte trodde på resultatet.

Lena Alfredius, Montessoripedagog menade att hon sett ökade koncentrationssvårigheter, ökade psykiska problem och att de ständiga gruppverksamheterna gjorde barnen utmattade och initiativlösa. Dessa TV – framträdande var alltså en vecka innan BBC´s reportage skulle sändas i svensk TV.

När jag nu påstår att den ökade frekvensen av personlighetsstörningar och psykisk ohälsa hos unga människor de två senaste decennierna har en viktig delförklaring i det faktum att barnen i alltför tidig ålder skiljs från sina föräldrar och överges i den kommunala barnomsorgen där de försvinner i gruppen, att mamma och pappa inte är helt utbytbara för varandra i relationen till barnet (mamma viktigast de första tre åren – pappa, viktig hela tiden, men allt viktigare för barnet efter ca 3 år), riskerar jag drabbas av inte bara politiskt mothugg från vänsterkanten och ideologiskt rättroende ”experter”, men fastmer från fundamentalistiskt feministhåll. Jag vill därför avsluta med att förklara att jag är helt för jämställdhet mellan könen men att så länge vi inte har lika lön för lika arbete kommer vi inte komma till rätta med andra könsstrukturella problem. Det optimala skulle vara att återupprätta föräldrarna som de naturliga experterna på sina barn och att skapa förutsättningar för en familj att kunna leva drägligt på en lön (kvinnans eller mannens). Den minst skadliga formen av den kommunala barnomsorgen, dagbarnvårdare, har länge fört en tynande tillvaro, styvmoderligt behandlad av stat och kommun och med aktuellt förslag till förskolereform hotar den helt försvinna. Här kan ansvariga politiker göra en viktig insats direkt genom att öka antalet dagbarnvårdare och framförallt informera om att de faktiskt finns som alternativ.

Ulf Brettstam
Specialist i Barn och Ungdomspsykiatri och Allmänpsykiatri
Bitr.Chöl. Psyk.klin. Eksjö
1.Wendy A. Goldberg, Ellen Greenberger and Stacy K. Nagel. ”Employment and Achievement: Mothers’ Work Involvement in Relation to Children’s Achievement Behaviors and Mothers’ Parenting Behaviors,” Child Development, 67, 4 (August 1996): 1512-24.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s