BAKGRUND

Tvångslagstiftningen som LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) och LRV (Lagen om Rättspsykiatrisk Vård) tillsammans med LVU (Lagen för Vård om Unga) är lyckligvis föremål för ständiga diskussioner och debatter. Lyckligvis då det handlar om allvarliga ingrepp i människors liv. Diskussionerna skjuter inte sällan över målet genom det känsloladdade innehållet.
Före 1991 hette LPT Lagen om Sluten Psykiatrisk Vård (LSPV). Omarbetandet av tvångslagen motiverades officiellt av att man önskade stärka rättssäkerheten och minska antalet tvångsåtgärder som vidtogs med stöd av lagen.
Det kan vara bra att komma ihåg den kritik som framfördes mot då aktuell tvångslag från olika håll. Kvällstidningar och andra media ”varnade” allmänheten högljutt de gånger en för våldsbrott dömd och tvångsvårdad person avvikit under permission eller skrivits ut efter ”för kort tid”. Media följde då som nu upp med olika inlägg från tyckare och påtryckare. Svensken fick uppfattningen att ”mordiska galningar” strök omkring i var och varannan buske. Att rymningar från fängelser jämfört från psykiatriska inrättningar var cirka 100:1, fann inte media tillräckligt intressant att ta upp.
Från åklagarhåll hördes inte sällan åsikten att de brottslingar som fick vård som påföljd, dragit en riktig vinstlott och även om det inte sades rent ut, framgick tydligt att undersökningsläkarna var lättlurade av dessa slipade brottslingar. Vinstlotten skulle vara att brottslingen blev frisläppt mycket tidigare än vad som skulle blivit fallet med fängelsestraff. I verkligheten var det tvärtom, tvångsvården var inte tidsbestämd, patienten blev inte utskriven förrän han eller hon ansågs färdigbehandlad vilket för flertalet betydde klart längre tid än vad ett fängelsestraff skulle gjort.
Köerna till de statliga rättspsykiatriska stationerna som utförde undersökning och utredning var oacceptabelt långa (upp till sex månader, ibland mer) väntetiden tillbringades i häkte. Kraftig, berättigad, kritik mot detta framfördes från olika människorättsorganisationer och denna typ av frihetsberövande stred mot konventionen om mänskliga rättigheter som Sverige undertecknat. Enda egentligt korrekta lösning på detta problem var att tillföra adekvata resurser till rättspsykiatrin som att bygga ut och nyanställa kvalificerad personal.
Dåvarande socialdemokratiska regering löste problemet på ett mer ekonomiskt elegant sätt med en penna i stället. Man stiftade två nya lagar LPT och LRV. Ansvarig var dåvarande socialminister Ingela Thalén.
Genom att höja ribban för inträdesbiljetten till psykiatrin, fick de ”slipade” psykiskt störda brottslingarna gå direkt i fängelse ”utan att passera gå”. Då fanns fortfarande plats på fängelserna, idag är platsbristen stor också där och på flera fängelser är trängseln rent inhuman. Till detta ska läggas att med den höjda ribban till ”psyket” , hamnade ett flertal psykiskt sjuka och störda på anstalterna där de allvarligt försämrades.
Miljön för internerna har blivit svårartad. Upploppet på Tidaholmsanstalten är ett tydligt exempel på vilka konsekvenserna blir när man blandar ”vanliga kriminella” med psykiskt störda på en anstalt. Så mycket var den rättssäkerheten värd. Debatter jag deltagit i om tvångslagstiftningen kan läsas nedan.

”Psykiatrins problem”. Artikel på begäran av redaktionschefen Landstingsvärlden (nedlagd 2003 när kommuner och landsting slogs ihop till SKL

”Socialstyrelsens tolkning av LPT strider mot lagens intention” Läkartidningen Volym95•Nr 35•1998

Debattinlägg Sydsvenskans ledarsida 18 mars 1998. Sjöström anser i sin artikel att länsrätterna ska bortse från sakkunnig läkares yttrande, han anklagar länsrättens ledamöter för att ha fördomen att tvångsvårdade patienter är sjuka! Jo det hade verkligen varit rättsäkerhet i ”den högre skolan” att låta medicinskt helt oskolade personer, utan stöd av sakkunskapen, avgöra de svårast sjuka patienternas liv eller död. Är karlen seriös?

”Tvångsvård används fel” Min replik till ovan artikel

Debatten med Sjöström återupptogs på Newsmill okt 2012 efter ett inslag i SVT:s Agenda

Osakliga anklagelser i SVT mot beslut om tvångsvård

Sjöström replikerade

Replik: Forskningen om rättssäkerhet i tvångsvården är viktig

Replik till Chefsåklagare Tommy Clevenhult som ansåg att tvångspsykiatrisk vård var ”högsta vinsten” för en brottsling. ”Kriminal – vård gör inte sjuka friska” Kvällsposten 19 dec 1990

”Cullbergdebatten”. Debatt i Läkartidningen hösten 2006 – våren 2007 om Miltonutredningens förslag – ”Öppen Vård Med Särskilda Villkor”. Ställvis höga ideologiska tongångar i gammal 60 och 70- tals antipsykiatrisk anda.
”Ett grundläggande systemfel” av Ruby Harrold-Claesson, jur kand, Ordf. i NKMR SmT 9 jan 2003.

Min replik till Harrold-Claesson, ”Det görs alldeles för få omhändertaganden av barn”. SmT 15 jan 2003

Ett inlägg av Anders Bergkvist Fil.Dr. i Biofysik Harvard Medical School. ”Lagen om tvångsomhändertagande och des tillämpning behöver reformeras”.

”Det är i fosterhem som barn far illa”. Ruby Harrold-Claesson SmT 21 jan 2003,

Min replik ”Ett försök att skandalisera en hel yrkeskår”. SmT 31 jan 2003.

När jag ber R H-C om källredovisning ägnar hon en halv spalt åt att förklara att det inte finns spaltutrymme till källredovisning och resten av artikeln till att kasta namn omkring sig. Namngivna personer betraktas inte i kunniga kretsar som annat än färgstarka ensamma oppositionella röster utan särskild tyngd bland sakkunskapen. Tomas Erikssons namn har tyngd när det gäller strikt biologisk syn och kunskap på sexualförbrytare. När han uttalar sig om psykologiska aspekter är han mest pinsam. Han är dock kul att lyssna på en kortare stund, då han är färgstark och ibland lite klatschig i sina utfall.

”Stort behov av reformer”. Ruby Harrold-Claesson SmT 20 feb 2003 .

Min icke publicerade replik ”Korståg mot läkarkåren och vetenskapen”.

Ruby Harrold-Claesson var en mycket aktiv uppviglare i den engelska debatten mot barnaga när man ville ändra lagen till barnens förmån. Claesson målar en bild av Sverige där föräldrar kastas i fängelse i hundratal för att ha ”daskat” barnen lite på stjärten! Lagstiftningen ändrades, trots Harrold-Claessons protester till att det numera är förbjudet i England att slå sina barn med tillhyggen!

”One person the home secretary ought to consult before deciding is the Swedish lawyer Ruby Harrold-Claesson. She has been standing up for parents fined and imprisoned under that country’s ‘anti-smacking’ law, passed in 1979, and also for the children, denied contact with their families after being fostered. Jamaican-born Harrold-Claesson is Sweden’s only black lawyer, and the chair of the Nordic Committee of Human Rights. We met while she was in London, drawing attention to the unintended, but terrible consequences of Sweden’s law on smacking.”– Smacking parents – By James Heartfield från ”Living Marxism Online”